Vägen från BUP till vuxenpsykiatri är inte alltid spikrak

Tiden mellan barndom och vuxenliv är skör för många. Personer med ADHD-diagnos tappar ofta kontakten med sjukvården efter de lämnat barn- och ungdomspsykiatrin. Anledningen till detta och vilka åtgärder som krävs för att förbättra övergången mellan barn och vuxen med ADHD försöker forskarna nu besvara i en rapport.

Eftersom läkemedelskonsumtionen av ADHD-läkemedel sjunker 50 procent i åldern 20–24 år för att därefter öka mellan 25–29 år, så verkar det finnas det ett glapp som sammanfaller med tiden då en person överflyttas från barn- till vuxenpsykiatrin. Anledningen kan vara att hälso- och sjukvården misslyckas med att remittera från unga vuxna till vuxenvården. En annan anledning kan vara att vuxenlivet innebär minskat inflytande från föräldrar och många väljer att sluta ta sina läkemedel för att markera sin självständighet.

Hur de olika regionerna i Sverige överför unga vuxna till vuxenpsykiatrin skiljer sig åt, vissa remitterar till primärvården, andra till specialistvården. Remisserna från barn- och ungdomsvården uppfattas ofta bristfälliga och av dålig kvalitet. För att avhjälpa detta behöver den unga patienten förberedas med stödinsatser, kunskap och färdigheter för att successivt öka sitt oberoende. Vid övergången bör de med svåra ADHD-symtom och samsjuklighet prioriteras. För att förbättra lokala variationer på hur man hanterar övergången så behövs bättre uppföljningar om hur patienterna verkligen känner sig. Nationella riktlinjer för hur man gör dessa övergångar så patientcentrerade som möjligt hade kunnat vara en lämplig åtgärd.¹