Samsyn om NPF hos vård och skola är oumbärligt för eleverna

Skolan har slagit upp sina portar igen. Förhoppningsvis för att välkomna elever och pedagoger med nya krafter efter det långa sommarlovet. Skolmiljön är en central pusselbit för att barn och ungdomar med NPF fullt ut ska kunna utveckla sina styrkor. Det i sin tur kräver en god samverkan mellan vården och skolan.

– Vi bör alla prata samma språk, och vi måste också stå stabilt på samma kunskapsbas. Det har funnits en tradition av att skolan främst sysslar med pedagogik och mindre med det som sker i barnens hjärnor. Det vore bra om vi bjöd in varandra lite mer till våra respektive världar, menar Lotta Borg Skoglund, docent vid Uppsala universitet samt specialist i psykiatri och allmänmedicin. 
– I slutändan handlar det för oss alla om att hjälpa de barn och ungdomar som vi möter att få vardagen att fungera. Att kunna leva ett balanserat och hälsosamt liv. För att nå detta övergripande mål måste eleverna få rätt förutsättningar för att kunna växa och trivas i skolan. Då krävs också en förståelse för hur olika hjärnor fungerar och sätta det i relation till förmågor, färdigheter och möjligheter hos de enskilda barnen.

NPF finns med 24-7

Skolan har en betydelsefull roll för att hjälpa barnen fram till en utredning. Det är viktigt att agera så snabbt som möjligt då svårigheterna uppmärksammats.
– Nyckeln är inställningen att skolmiljön ska anpassas för att underlätta utifrån individuella behov, oavsett diagnos. 

För att själv tänka brett och bortom specifika diagnoser har Lotta Borg Skoglund utvecklat en modell som hon kallar 24-7. Namnet är valt av två skäl. NPF är ofta något man lever med 24-7, dygnet runt och livet igenom. NPF tar varken rast, helg eller sommarlov. Dessutom symboliserar varje siffra en faktor som har betydelse vid NPF; två övergripande förutsättningar för psykisk hälsa, fyra processer i själva hjärnan, samt sju livsfaktorer som är avgörande för god fysisk hälsa och bra livskvalitet. De tre siffrorna bildar hörnen i en triangel där livsbalans står i mitten. 

– 24-7-modellen är mitt eget sätt att – när jag möter barn och ungdomar – försöka sortera upp de olika väsentliga delarna, för att hitta det som är viktigast för den individuella livsbalansen. Modellen gör det lättare att erbjuda rätt hjälp och insatser som är förankrade i vetenskap och forskning. Man behöver inte vara specialist i neuropsykiatri för att tillsammans med barnet titta på livet utifrån de här olika områdena och svårigheterna, säger Lotta Borg Skoglund. 

Förhoppningsvis kan synsättet även minska känslan av otillräcklighet hos skolans medarbetare. Det är annars lätt att drunkna i alla olika NPF-diagnoser och alla unika anpassningar som de medför. 

Flickor med ADHD behöver synliggöras

Lotta Borg Skoglund har även intresserat sig mycket för skillnaderna mellan hur ADHD yttrar sig hos flickor och pojkar. Ämnet har välförtjänt fått mer uppmärksamhet de senaste åren, men tyvärr är kunskapen bristande. Det är viktigt att sprida informationen om problemet med det som kallats ”de osynliga flickorna”. Både vården och skolan är sämre på att upptäcka flickor med ADHD än vad föräldrarna är. 
– Vi har en tendens att generellt tänka på en medicinsk/biologisk förklaringsmodell för pojkar och en psykosocial förklaringsmodell för flickor. Flickors ADHD-symtom yttrar sig ofta på ett annat sätt. De HAR hyperaktivitet, men oftare vänd inåt i sitt eget känsloliv. De ÄR  impulsiva, men då ofta verbalt, vilket gör att de avbryter, pratar utan att tänka, hamnar i tjafs... Flickor mognar också socialt tidigare, vilket gör att de blir medvetna om att de känner sig annorlunda. Ett annorlundaskap som de gör allt för att försöka dölja, maskera och hitta strategier för att hantera. Det är en hård och ständig inre kamp som tar väldigt mycket kraft. 
  
Detta sammantaget gör att många flickor får sin ADHD-diagnos och relevant stöd mycket senare än pojkarna. Under tiden växer den dåliga självkänslan och utsattheten i sociala situationer. 
– De flickor med ADHD som vi missat dyker istället upp som unga kvinnor med depression, ångest, ätstörningar, beroendeproblematik… och DÅ ser vi dem, men vi missar ofta deras NPF-diagnos ändå. Vi pratar mycket med risker med olika interventioner och behandlingar, men jag vill lyfta riskerna med att INTE göra något, riskerna med att vänta. Det måste vi ta på större allvar. 

Ska inte behandlas bort

Ett annat budskap som är viktigt att förmedla är det faktum att NPF-anpassningar generellt sett är bra för alla. Inte minst för rektorer och skolor som anser sig ha alltför begränsade resurser.
– Forskningen visar att den här typen av tydliggörande pedagogik och anpassningar är livsnödvändiga för barn och ungdomar med NPF, men också oerhört värdefulla för neurotypiska barn. Dessutom upplever ofta pedagogerna att det är tillfredsställande att arbeta enligt dessa metoder.

Tydlighet, förutsägbarhet, förberedelser, förklaringar, information i olika modaliteter, avgränsningar, påminnelser, motivation, uppmuntran och relationsbyggande är några av honnörsorden. 
– Stöd och hjälp vid NPF handlar aldrig om att behandla bort en sjukdom, det handlar om att underlätta för hjärnor som fungerar annorlunda att navigera i tillvaron. Allt för att undvika känslor av utanförskap och otillräcklighet, och att tidigt dömas till ett liv i uppförsbacke. Det måste både vi inom vården, medarbetarna i skolan och anhöriga förstå. Vi behöver samverka i vår strävan att skapa de bästa förutsättningarna för att barn och ungdomar själva ska kunna ta makten över sina fortsatta liv så långt det bara är möjligt, säger Lotta Borg Skoglund. 

C-APROM/SE/ELVS/0072 Date of preparation: August 2023