SPK 2024; Referat från satellitsymposiet ADHD genom livet – ett hållbart liv för alla

Svenska Psykiatriska Föreningens årliga kongress ägde rum den 13 – 15 mars i Stockholm. Ordförande Maria Larsson berättade i sin inledning om föreningens nya vision ”en världsledande psykiatri”, och de nya ledorden ”vetenskap och humanism”. Ledorden som också var tryckta på gröna rollups som sågs överallt i kongresslokalerna på Münchenbryggeriet.  

Svenska Psykiatrikongressen 2024 invigdes av socialminister Jakob Forssmed som bjöd på en freudiansk felsägning när han berättade om en pågående utredning om suicidalprevention: 
– Utredningen ska överlämna sina förslag till regeringen i oktober igår…eller…i år menar jag förstås.
Denna muntliga lapsus blev samtidigt en ofrivillig spegling av de stora resursutmaningar som psykiatrivården redan tacklas med, något som betonades under många av kongressens föreläsningar. Det gäller inte minst inom ADHD-området. Nedan följer ett kort referat från Takedas satellitsymposium ADHD genom livet – ett hållbart liv för alla”

Föreläsarna vid Takedas satellitsymposium ”ADHD genom livet – ett hållbart liv för alla” mötte en fullsatt sal; en uppslutning som moderator Lotta Borg Skoglund tolkade som en indikator på hur mycket tankar och utmaningar det finns kring diagnosen: 
– ADHD känns mer aktuellt och relevant att reflektera kring än någonsin tidigare. Vi ser ett växande antal patienter som vårt sjukvårdssystem kanske inte fullt ut var förberett på, diagnosen väcker många känslor och medför friktion. 

Symposiet gjorde avstamp i två specifika fokusområden som pekats ut som viktiga i Socialstyrelsens nationella riktlinjer, nämligen jämlika respektive individanpassade insatser. De två första föreläsningarna berörde grupper som inte traditionellt uppmärksammats så mycket ur ett ADHD-perspektiv, nämligen flickor/kvinnor och äldre. 
Den tredje föreläsningen diskuterade precisionsmedicinens betydelse vid ett heterogent tillstånd som ADHD ofta är. 

ADHD hos flickor och kvinnor, hormonell påverkan genom livet

Lotta Borg Skoglund tog sig själv an den första föreläsningen ”ADHD hos flickor och kvinnor, hormonell påverkan genom livet”:
– Varför missar vi flickor och kvinnor med ADHD, vilket jag vill påstå att vi fortfarande gör? 
Hon tydliggjorde problematiken genom att berätta om de skilda förklaringar som erhålls när exakt samma beteenden hos en fiktiv ung person beskrivs. 
 

När skildringen gäller en kille, ”Andy”, går tankarna direkt till ADHD med dess tydliga insatser i utredning och behandling. När exakt samma karakteristika gäller en tjej, ”Anja”, funderas det snarast kring diverse psykosociala faktorer, och att hon behöver ”gå och prata med någon”. 

Lotta Borg Skoglunds egen forskargrupp har visat att svenska flickor/kvinnor länge flyger under radarn, och får sin ADHD-diagnos fyra år senare än pojkarna. 

Hon beskrev unga kvinnor som hinner utveckla en rad olika symtom innan sin ADHD-diagnos. EIPS, depression, ångest, ätstörningar, utbrändhet och missbruk men också somatiska besvär som diffus smärtproblematik och magbesvär. 
– Dessa kvinnor konsumerar mest vård av alla i Sverige idag, men ändå är det första de säger ”Vi är helt övergivna”…

Det finns ett allvarligt glapp i detta. Människor som är extremt resurskrävande tycker samtidigt inte att de får någon hjälp alls. 
– Det är i det här glappet som vi står idag. Vi – åtminstone inte jag ¬– kan inte bara säga åt de här kvinnorna att de känner fel. Jag tror att vi måste orka lyfta denna fråga och kunna hålla olika saker i huvudet samtidigt, sade Lotta Borg Skoglund och lämnade sedan över ordet till Henrik Larsson som talade under rubriken ”ADHD hos äldre”. 

ADHD hos äldre 

Henrik Larsson betraktas som världsledande inom ADHD-epidemiologi, och belyste under sin föreläsning de kunskapsluckor som fortfarande finns när det gäller ADHD i den lite äldre vuxna befolkningen. 
En systematisk litteraturstudie från hans egen forskargrupp har påvisat stora skillnader mellan prevalens hos personer över 50 år gällande klinisk ADHD-diagnos (0,23 %), ADHD-behandling (0,09 %) respektive forskningsdiagnos via validerade skalor (2,18 %).
– Min slutsats är att det finns många individer över 50 år som har mycket ADHD-symtom, men som varken har diagnos eller behandling.
 

Henrik Larssons forskning har också fokuserat mycket på kopplingen mellan ADHD och metabola tillstånd. Det händer mycket på detta område just nu, inte minst genom det stora EU-projektet TIMESPAN.

Att fetma är tydligt överrepresenterat bland grupper med ADHD är välkänt, och de få studier som finns pekar också på en dubbelt så hög förekomst av typ 2-diabetes. 
– Vi har även visat genom våra systematiska litteraturstudier att det finns en ökad förekomst för i princip alla former av hjärt-kärlsjukdom. 

'Nyligen har också en studie genomförts som visat en koppling mellan ADHD och Alzheimers sjukdom eller övrig demens över generationer.
Henrik Larsson poängterade dock att det behövs mycket mer forskning, både ur ett interventionsperspektiv och för att hitta det bästa omhändertagandet av personer med ADHD ur ett åldersrelaterat perspektiv. 

ADHD och precisionsmedicin – framtidens psykiatri?

Titeln på Predrag Petrovics avslutande föreläsning var formulerad som en fråga: ”ADHD och precisionsmedicin – framtidens psykiatri? men han avslöjade snabbt att han ansåg svaret vara ett ljungande ja. 

Predrag Petrovics strävan att försöka förstå hur hjärnan reglerar information, och hur detta i sin tur relaterar till symtom och svårigheter hos patienterna, är relevant för många psykiatriska diagnoser. Vid ADHD har kapaciteten i de exekutiva funktionerna starkast relation till de problem i livet som uppstår.
– Det verkar som att vi har specifika system i hjärnan som är dedikerade till informationsreglering. Här finns regleringsmekanismer som ska förstärka processer som är viktiga, och samtidigt hämma oviktiga processer som bara stör. 
– De nätverk som reglerar hur vi processar informationsflöden sitter högst upp i hjärnans hierarkiska organisation, och dessa system verkar inte fungera optimalt vid ADHD. 
 

Predrag Petrovic berättade också att systemen för uppmärksamhetsreglering och systemen för känsloreglering är mekanistiskt relaterade till varandra, att de finns på närliggande ställen i pannloben och att man dessutom ofta använder båda systemen samtidigt. 
– Det är därför jättekonstigt i min värld att man betraktar ADHD som ett neuropsykiatriskt tillstånd, men EIPS som ett personlighetssyndrom, alltså som två helt olika kategorier. 
– Har man problem med det ena så är det troligt att man av samma orsak också har problem med det andra. Mer eller mindre. Den här relationen mellan ADHD och EIPS, och allt däremellan, gör att vi börjar närma oss precisionsmedicin. Vi ska inte bara hantera en patient utifrån en diagnos. Vi behöver ta hand om individen utifrån hur just hen är. 

Predrag Petrovic ansåg att nyckeln och utgångspunkten för precisionsmedicin inom ADHD är att hitta och karakterisera olika kognitiva profiler. 
– Exekutiva funktioner är en paraplyterm, och här finns massor av olika komponenter. Hittar vi våra profiler och kartlägger problematiken mer specifikt kan vi också gå vidare och hjälpa en unik individ snarare än en generell ADHD-patient. De stegen tror jag att vi måste ta. 

Efter symposiet delade Lotta Borg Skoglund med sig av sina tankar: 
– Det var ett spännande och brett seminarium med bra och relevanta frågor från publiken. Det jag tar med mig är att det finns en stor samsyn gällande det växande behovet av att kunna möta upp behovet hos personer med neuropsykiatriska diagnoser och ADHD i alla åldrar. I min värld diskuterade vi hur detta ska ske, vilka vårdnivåer som kan vara aktuella och vad riskerna med att inte ge rätt stöd på rätt nivå innebär.